Maddes Blogg

Maddes Blogg

Saknad.

TankarPosted by Madeleine 05 Jan, 2018 20:48
Det finns så mycket kvar som jag vill säga dig.
Jag var noga med att säga hur mycket jag älskar dig och jag bad om ursäkt för de saker som jag tyckte att jag gjort fel.
Ändå skulle jag vilja säga det igen. Ännu mer allvarligt. Ännu klarare. För att försäkra mig om att du verkligen förstod.

Men jag antar att man aldrig har sagt tillräckligt vad man än säger och hur ofta man än säger det.
Det finns alltid ord kvar som man önskar att man sagt.
Det finns alltid tid som man inte tog.

Jag tänker på dig varje dag. Flera gånger om dagen.
Så väldigt ofta är det dofter och händelser som tar mig tillbaka till dig.

Doften av pepparkakorna som Nellie åt.
Att klä granen och höra de klingande ljuden som kulorna åstadkommer när de sakta gungar.
Snö.
Att skala potatis.
En mysig julfilm som hade "Stilla natt" som återkommande låt.
Att läsa Gud som haver.
Att klia barnen på ryggen.
Doften av vårgräs.
Äpplen.
Morötter.
Körsbär.
Glass.

Jag har inte kunnat steka hemgjorda köttbullar sedan du lämnade oss.
Vet inte hur lång tid det måste passera innan jag klarar det.
Är rädd att den doften ska bryta ner mig mer än jag orkar.

Men jag har ditt recept. Och jag kommer att steka dina köttbullar igen.

Du var vår barndom.
Du var min lugna trygghet.

Jag var inte klar.

Men jag hoppas att du var det.
Att du var redo.

Och jag hoppas att du träffat pappa där uppe för om någon är värd att komma till himlen så är det du.



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post17

Myrornas krig.

TankarPosted by Madeleine 08 Mar, 2017 19:14
Är så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Det rör sig iofs alltid mycket i mitt huvud, men just nu känns det som att det nästan svämmar över.

Jag har massor av nya leverfläckar/märken. Det skrämmer mig. Inte så långt inne i mig bor det en liten hypokondriker, som faktiskt (!!!!!!!!) också är realist.
Mina fläckar kan vara cancer. Det behöver inte vara det, men det finns en risk att det är det.

Har dessutom en knuta inuti kinden som inte direkt mildrar oron. Kan vara en fettknuta. Kan vara cancer. Kan vara en inkapslad, grotesk finne.

Och så har jag fått nån ny grej som ibland känns i halsen. Det känns som när man dricker snaps (Urk) och känner det glida ner hela vägen genom strupen.
Det påminner om känslan av magnesiumdroppet som jag fick innan Casper togs ut.
Fast koncentrerat till uppe, under käken. Liksom runt matstrupen. Har inte en aning om vad det kan vara. Men det kan vara nån nerv som kläms åt av nån tumör nånstans i huvudet.
Eller så är det nån halsbränna/infektion/förkylning.

Och i bröstet har jag ibland nån sorts konstig känsla som när man sprungit snabbt och liksom känner att det snörper till av ansträngning.

Jag tänker på Sandra Frostason. Som förlorade kampen mot cancern som obarmhärtigt spridit sig i hennes kropp. På hennes familj som förlorade en fru, mor, dotter så tidigt och jag känner verklig empati med dem. Och henne. Jag kände henne inte ens, men tårarna föll när FB avslöjade att hon gått ur tiden. Jag ville så gärna att hon skulle klara sig.

Jag är arg över hur sjukvården ser ut! Jag är arg över att det sparas in pengar på skolorna. Jag är arg över att odugliga politiker och liknande sitter på sina okompetenta arslen och håvar in äckligt mycket pengar. T.o.m när de fått sparken. Vad var det för ekollon som kom på fallskärmsavtal?!?!

Jag är förtvivlad över alla krig. Människor som skadar varandra. Det är bara...fel.

Men förutom allt det så tänker jag också på tacksamhet!!!
Hur otroligt tacksam, ödmjuk och glad jag är över att få ha det så bra som jag har det!
Att jag har så många människor att älska.
Att jag har mina underbara barn och man. Mina och hans älskvärda släktingar.
Att vi har mat i kylen, rinnande vatten och ett uppvärmt hem att bo i. Att vi faktiskt har billig sjukvård (När man får en tid...) och tandvård (Även om den är för dyr enligt mitt tycke).
Jag tackar för det varje kväll. Och jag ber om att de jag älskar ska förstå att jag älskar dem. Och att de ska få vara friska och glada.



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post14

Magisk.

TankarPosted by Madeleine 08 May, 2016 20:51
Idag har det egentligen varit för varmt och för soligt för mig. Speciellt som jag har åkt på en rejäl förkylning med halsont som en liten bonus.

Men så kom kvällen och bjöd på en lätt svalka, så vi gav oss ut på promenad.
Och det var helt fantastiskt!
Att gå vid havet nära Balgö brygga och samtidigt höra göken.
Se dottern som kastade sten i vattnet, fascinerades av båtar och glatt utbrast saker som "Pinga! Pinga!" och "Öra båten" (Spring, spring o köra båten).
Vara tacksam över att sonen sov gott i vagnen utan magknip eller hicka.
Samtala med svärfar, svåger, Niclas och hans kusin Emma.
Se ut över de vackra vyerna och bara njuta av hur vackert och underbart livet kan vara.



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post13

Irritation.

TankarPosted by Madeleine 05 May, 2016 19:33
Det finns vissa saker jag stör mig på så otroligt mycket och jag tänkte att om man skriver ner dem så kanske det tar udden av irritationen en aning.
Eller inte...

- Förare som inte vet hur man använder blinkers! Som blinkar vänster när de ska köra ut ur rondellen t.ex!

- Folk som inte kan köa!

- Folk som står så nära att de snuddar vid mig när man köar!

- Folk som provocerar bara för att provocera.

- Folk som skriver sett när de menar sätt, verkar när de menar värkar o.s.v.

- Folk som skriver de när de menar dem och tvärtom! Skriv dom istället om ni inte kan reglerna för hur ordet används!

- Folk som särskriver.

- Folk som inte har någon som helst självinsikt (Hoppas inte att jag tillhör dem och i så fall får någon skälla på mig!).

- Bilförare som inte kan hålla avstånd! Är ni helt dumma i huvudet?

Listan kan göras lång, men nu anlände pizzan, så den får kompletteras en annan gång smiley



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post12

I ådrorna.

TankarPosted by Madeleine 27 Mar, 2014 14:56
Jag kan få en helt otrolig längtan efter att gå ut i Mossahägnads skogar.
Att stiga ut vid vägen, blunda, andas in den otroliga luften och vandra rakt ut med Niki springandes fritt.
Bort mot Kalvahagen, förbi "grävlinggryts-skjulet" och torvmossen.
Vandra mellan vattenhålen på mossen samtidigt som ett stilla höstregn börjar falla.
Stanna. Ta ännu ett djupt andetag och blicka ut över markerna, de små vindpinade träden och de stora ståtliga granarna runtomkring.
Känna vördnaden för alla år de stått där och respekten för dem som förvaltar skogen.

Fortsätta ut i skogen, lämna stigarna och planlöst vandra vidare bredvid mörka skuggor och troll-lika stenar då mörkret börjar falla, för att sedan sakta börja leta sig hemåt igen under månens sken.

Längtan finns i mitt blod och jag måste dit snart.



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post2