Maddes Blogg

Maddes Blogg

Nellie.

BarnPosted by Madeleine 06 Oct, 2014 00:01
Det skriket som numer förvärrar min tinnitus började som den klaraste, sköraste fågelsång och trots att jag älskat dig hela tiden i magen så fördubblades det när jag hörde dig för första gången.
Det är en flicka sa de och vi skrattade genom tårarna, din pappa och jag.
Du lades vid mitt ansikte och Niclas satt tätt, tätt intill.
Vi pussade och pussade på dig. Söp in allt det som är du. Allt det underbara.
Ditt lilla, lilla runda och helt perfekta ansikte. Kunde knappt förstå att det ändå kom ut en liten varelse.
Och från det att jag fick se dig startade känslor som jag aldrig känt förut.
En kärlek så stark att jag ibland måste trycka undan den för det känns som att jag ska gå sönder.
En beskyddarinstinkt utan dess like.
Men också en gnagande oro. En rädsla över att det ska hända dig något.

Det vackraste jag vet är ditt leende och dina glittrande ögon.

............................

Jag var naiv och började skriva det här blogginlägget i tron att jag skulle kunna beskriva hur det känns. Det gick naturligtvis inte.
Och även om jag hade kunnat så är det ju ändå så olika från kvinna till kvinna.

Jag är så otroligt tacksam över att ha sluppit förlossningsdepression.
Jag är också tacksam över att få känna det jag känner och att få vara med dig varje dag. Och att din pappa tog sin semester i samband med pappadagarna så att vi fick den allra första tiden tillsammans allihop.

Det var jobbigt i början. De första nätterna på BB-avdelningen när du skulle ligga och sola och vi skulle lämna dig därute. Så liten och hjälplös låg du där under lampan och vilken avgrundsdjup ångest jag kände. Tänk om någon tog dig? Men din pappa lugnade mig och sen gick det bra.

Sen blev det en helt annan situation när du skulle ligga inne hos oss och man blev väckt varannan timme för försök till amning, flaskmatning och pumpning.
Och sen den nästan maniska reflexen att kolla din lilla bröstkorg så att du andades, samtidigt som man var halvt handikappad av smärtan från magen och knappt kunde röra sig.
En kväll fick jag panik och grät för att det var så nytt och annorlunda och totalt omvälvande, men då fanns din lugna pappa där igen och talade med mig så att även det blev bättre.

Väl hemma kom den paniken kanske 1 eller 2 gånger till. Då lät Niclas mig sova ut på övervåningen och dagen efter mådde jag så mycket bättre. Vi valde sen att sova med dig varannan natt, så att man varannan natt verkligen fick sova ut och det gjorde vardagen mycket, mycket lättare. Den irritationen man ibland hade känt när du grät (Och det är knappt att jag vill erkänna att den fanns där, för det känns skamligt på något sätt) försvann helt och man blev lugnare då man fick rejält med sömn då och då.

Det krävdes en riktig man för att jag skulle våga skaffa dig. En man som tar sitt ansvar. En man som tar mina funderingar, rädslor och ledsamheter på allvar. Som kan prata med mig och få mig att må bättre. Du är lyckligt lottad som har en sådan pappa.

Det tog ungefär 1,5-2 månader innan man landade i det nya livet. Det kan fortfarande vara en utmaning då du skriker samtidigt som Nikis vatten är slut eller då vi ska åka någonstans, men man lär sig hela tiden och blir tryggare och tryggare i föräldrarollen.

Och jag älskar dig; lillfisen, minifisen, ostbågen, grodan, gruffen, lilla geten, gnälli-nellie, buddhan, dotera, mammas ögonsten, skatt, älskling.

Älskar dig så mycket att det gör ont och jag är så glad och tacksam över att jag vågade. Vågade bli mamma.







  • Comments(2)//madde.forsb3rg.se/#post10

Förlossningen.

Väntans tiderPosted by Madeleine 20 Sep, 2014 23:43
Hade tänkt skriva så många inlägg här, men som gravid blev t.o.m strävan efter avkoppling en stressfaktor och till slut kändes det inte som att jag orkade något mer än att ta mig till MVC på utsatt tid.

Min mage växte inte som den skulle det allra sista, så pga det och havandeskapsförgiftning skickades jag på tillväxtkontroll på sjukhuset.
Helt plötsligt åkte jag in med det lilla urinprovet i väskan var och varannan dag och i huvudet samlades tusen frågor angående det lilla livet i mig. Hur det påverkades av att jag såg ut som en valross, hade högt blodtryck och äggvita i urinen.
Och oron växte då jag kände att jag inte fick full förståelse för min oro.
Min ordinarie barnmorska hade semester och jag tror att även den oturliga tajmingen gjorde mig lite otryggare i situationen eftersom det var med henne jag kände mig trygg.

Till slut fick jag dock träffa en otroligt skicklig och trevlig läkare som verkligen tog sig tid och betedde sig som att jag verkligen betydde något. För jag vet att det föds så otroligt många barn att det är en piss i havet för många inom vården, men för mig var livet i magen det enda som existerade i hela universum!
Och det förstod denne läkaren och fick mig därmed att bli lugnare och tryggare.
Förklarade att det inte var någon fara med barnet, men att det inte skulle stanna längre än nödvändigt i livmodern eftersom det verkade som att moderkakan hade gjort sitt.
Så det blev bestämt att jag skulle komma in den 21/7 för igångsättning.

Jag blev skitnervös. För nu var det verkligen på riktigt. Nu hade vi fått ett datum.
Jag grät en skvätt i Niclas famn då vi lämnade bilen och gick mot akuten just för rädslorna. Men när vi väl kom in så var det som att ett lugn lade sig över mig och nu var det bara det lilla livet som gällde.

Och från den stunden vi klev in på BB blev vi så väl omhändertagna som det överhuvudtaget gick att bli!
Läkarna och sjuksköterskorna informerade oss hela tiden om vad som hände och varför.

Först av allt skulle modertappen kontrolleras. Och låt mig säga så här: Det gjorde ondast av allt under min vistelse på förlossningen och BB!
Men det var snabbt över och visade att jag behövde hormon för att mjuka upp den.
Det funkade dock inte så bra. Livmodertappen svarade knappt på behandlingen och när jag hade små sammandragningar (Som jag knappt kände) såg de att bebisens puls sjönk och då beslutade de att det skulle bli kejsarsnitt.

Jag har varit mer rädd inför kejsarsnitt än vaginal förlossning.
Jag ville ABSOLUT INTE ha ryggbedövning. Det enda jag skulle ha som smärtlindring var lustgas, men så låg man plötsligt där och blev förberedd för operation och det förvånade mig att jag inte fick panik!

Narkosläkaren kom in och informerade. Sköterskorna vällde in.
Niclas och vår doula Pia fick gröna kläder, blåa mössor och träskor.
Urinkateter (De skrämde upp mig när de sa att det skulle svida, men jag kände det knappt) sattes in, det rakades och kläddes av och sattes dropp.

Sen rullades jag iväg och fick vänta en stund i korridoren. Märkte av viss otålighet och nervositet runtomkring mig, men jag var liksom inte där. Jag var på något sätt inne i mig själv. På en lugn plats. Jag och barnet tillsammans. Det fanns inga frågetecken. Ingen panik.

Förutom lite när det var dags för ryggbedövningen. För man har ju hört så mycket hemskt om den. Att den gör ondare än krystvärkar. Att det hörs ett ljudligt kras tillsammans med otrolig smärta.
Ja, tjena.
Det kändes knappt. Bara ett litet stick och en viss spänning i benen och sen klart.
Fast kanske det var det där lugnet som ändå hjälpte mig. Närvaron av min stabila man och doulans lugna röst som påminde mig om att sänka axlarna och andaaas!

Hade redan innan bestämt mig för att inte försöka röra mina ben efter att den pirrande bedövningen satt in. Var rädd för att känna mig förlamad, så benen lät jag vara.

Var nervös över att ev känna när de skar i mig, eftersom jag kände när läkaren petade på mig med pincett på magen för att veta hur bedövad jag var.
Men det kändes naturligtvis ingenting och sen sa läkaren att om jag hade sett vad han gjorde med pincetten så skulle jag inte varit orolig. Antagligen nöp han huden riktigt rejält.
Sa det till den manliga sköterskan som höll koll på min puls och så att jag var rädd för att känna kniven.
Han svarade att "Det är nog ingen fara, för de har redan börjat".

Det enda jag kände var att kroppen liksom rörde sig när de grejade i magen och ett visst obehag när det kändes som att det tryckte mot lungor/magsäck.
Men tror att jag mest var nervös eftersom jag fått höra att man kan må väldigt illa när man ligger där och att jag därför var lite nojig i onödan.
Man ska verkligen inte lyssna på någon annan överhuvudtaget!!!
Det kan vara bra att vara beredd på att det o det kan hända, men varje förlossning är helt unik och personlig.

Och när man väl hörde slurpet och det änglalika skriket så glömde man allt annat.

Slutsats: Kejsarsnitt är verkligen inget att vara rädd för, men man får vara beredd på att det kan göra riktigt ont ett tag efteråt. Man har ju ändå värsta såren i magen!

  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post9

Lazy.

Väntans tiderPosted by Madeleine 07 May, 2014 15:32
Åh, så dålig jag är på att skriva inlägg!
Tiden bara går!

Men förra veckan tog vi ut semester (Innan jag blivit alltför otymplig) och det var så skönt!!!
Vi tog det precis så lugnt som vi ville, men ändå fick vi gjort mycket som vi pratat om.

Bl.a planterat ett träd och en buske på vår tomt.
När vi flyttade dit så fanns det ett plommonträd, ett päronträd(?) och ett annat träd, men för ett tag sedan så ramlade en av plommonträdsgrenarna av och då såg vi att alltihopa var genomruttet.
Päronträdet (?) hade bruna fläckar på bladen och de liksom skrumpnade ihop och det tredje trädet var helt plötsligt dött.

Så ett tag nu har vi varit utan träd och det har känts så tomt. Blev mer hemtrevligt så fort det nya kom på plats.

Halsbrännan är ganska jobbig nu, måste jag säga.
Känner av den flera gånger per dag fastän jag slutat med juice och choklad och på kvällen/natten kan det nästan kännas som att jag ska kräkas.

Och jag förstår äntligen vilken underbar uppfinning skohorn är! ;)

Vatten har börjat samlas också och det kan liksom "vobbla" ovanpå fötterna och göra ont i händerna på morgonen. Då och då kryper det i benen med, men så länge det är de enda besvären så är jag överlycklig.

Den sparkar och lever om mycket mer nu och jag tycker att det är så mysigt.
Undrar så hur den ser ut och om det är en pojke eller flicka!

  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post8

Diktatur.

Väntans tiderPosted by Madeleine 23 Apr, 2014 15:45
Måste ju erkänna att jag inte är så demokratisk i alla lägen...
När jag kör bil höjer jag när det är någon bra låt och sänker till nästan ljudlös när det är någon låt jag inte tycker om.

Vill ju inte att bebisens favoritmusik ska bli ångestframkallande svensk hip-hop/R&B-rap så att jag måste spela det i tid och otid hemma sen när den kommit ut.



  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post7

Cykler.

Väntans tiderPosted by Madeleine 15 Apr, 2014 11:25
Lustigt hur man kan skifta i mående under en graviditet.
Och att det kan skilja så otroligt mycket mellan olika kvinnor.

Min började med att jag sa till min kollega och vän Petra att jag nog måste åka hem för jag misstänkte att jag drabbats av vinterkräksjuka.
Hon bara fnissade och sa "Det tror inte jag! Det låter som något annat."

Och det var det ju. Hon, precis som de flesta av våra kvinnliga släktingar + vår hund, visste om det innan ens vi visste.

Sen följde en period av grovt illamående och kruxet med att gå till jobbet fastän man mådde så fruktansvärt dåligt och hela tiden höll på att somna.

Satt ofta och andades in genom näsan och ut genom munnen och en dag sa Petra åt mig att jag nog borde ta på lite rouge och läppstift, för jag var helt likblek.

Till slut var det dock ohållbart och för att mina jobbarkompisar inte skulle tro att jag var sur på alla, så fick jag berätta fastän det inte gått 12 veckor.

Aptiten försvann och jag kunde bara äta lite, lite åt gången innan jag mådde illa.
Det var väldigt jobbigt att gå på julbord och jag kunde knappt titta åt kakor, tårtor, pommes och pizza.
Vid den tiden var jag vegetarian och när jag inte ens kunde se åt vegetariska biffar och korvar utan att må illa så blev det lite svårt.

Men sen kom min första craving; makrillfilé i tomatsås.

Mitt samvete sa att jag skulle låta bli, men eftersom jag hade fler att tänka på än mig själv och kroppen suktade efter ovan nämnda rätt så åt jag den.
Och det var så otroligt gott!
Och sen illamåendet började åt jag för första gången något som inte fick mig att klyka.

Nästa cravings blev köttbullar och jag vräkte i mig dem på "Stinas vid havet" och vi kallade bibben för värsta karnivoren.
Och vatten med citron kunde jag inte få nog av!

Och trots att jag fortfarande mådde dåligt så lindrades det av köttätandet.

Konstigast av allt: Har inte ätit en endaste pizza sen illamåendet kom och inte ens nu när illamåendet släppt är jag sugen på den runda delikatessen.
Vet inte när jag kommer att äta pizza nästa gång, men det är helt ok.




  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post6

Bus i magen.

Väntans tiderPosted by Madeleine 08 Apr, 2014 14:38
Den sparkar/boxar gärna mot urinblåsan när jag är lite lagom kissnödig.

Och när jag lägger mig för att sova på vänster sida så sparkas det så hårt ner mot madrassen att jag inte kan somna.
Då blir det höger sida.
Om den sparkar där med så blir det ryggläge och då kan jag somna, men då börjar problemen för maken, för när jag ligger på rygg och sover så snarkar jag.

Busbebis.





  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post5

Rädslor.

Väntans tiderPosted by Madeleine 07 Apr, 2014 11:50
Igår såg jag lite på den brittiska teveserien "Livet på BB" och varenda en av de föderskorna som jag såg igår fick panik minst en gång under förlossningen.
Vissa lindrigare och vissa värre. "Jag kan inte! Jag kan inte!" skrek de och nån ville att de skulle låta henne gå därifrån så hon slapp.
Fick lite oroskänslor när jag såg hur läskig en av dem blev under paniken.
Som om hon var drogad och helt borta, men sen låg den lilla bebisen på hennes bröst, lugnet sänkte sig i rummet och jag fällde en liten tår.

Jag har också läst lite artiklar om förlossningsrädsla/ångest och jag förstår ju att det är en otroligt krävande sak att föda barn (Som ett maraton eller vasalopp), men själv är jag förvånansvärt nog inte ett dugg rädd.
Kanske blir jag det när magen blivit bautastor och man tänker på att det där inne ska ut, men just nu har jag inga sådana tankar.
Naturligtvis vill jag inte kräkas eller spricka, men det verkar som att jag kan förskjuta tankarna på det.

För tillfället fylls jag snarare av en viss nyfikenhet.
Hur ont kommer det att göra och hur kommer jag att hantera det?
Kommer jag tillhöra dem som gråtande ber om nåd eller kommer jag att lugnt fokusera på att få ut bebisen.

Har ju ingen aning förrän jag väl är där.


  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post4

Last Vegas (2013).

FilmPosted by Madeleine 31 Mar, 2014 22:47
Michael Douglas, Robert De Niro, Morgan Freeman och Kevin Kline spelar fyra bästa vänner som hållit kontakten ända sedan barndomen.
Nu känner de flesta av dem att ålderdomen känns hopplös och ensam, men då den evige ungkarlen bland dem friar till sin flickvän så drar de på svensexa i Las Vegas.

Handlingen kan kanske låta klyschig, men rollistan talar ju för sig själv och jag blev verkligen glad av att se den!
Och så blev den ett härligt avbrott i åldersfixeringen.

Finns att hyra på onsdag smiley










  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post3
« PreviousNext »