Maddes Blogg

Maddes Blogg

Förlossningen.

Väntans tiderPosted by Madeleine 20 Sep, 2014 23:43
Hade tänkt skriva så många inlägg här, men som gravid blev t.o.m strävan efter avkoppling en stressfaktor och till slut kändes det inte som att jag orkade något mer än att ta mig till MVC på utsatt tid.

Min mage växte inte som den skulle det allra sista, så pga det och havandeskapsförgiftning skickades jag på tillväxtkontroll på sjukhuset.
Helt plötsligt åkte jag in med det lilla urinprovet i väskan var och varannan dag och i huvudet samlades tusen frågor angående det lilla livet i mig. Hur det påverkades av att jag såg ut som en valross, hade högt blodtryck och äggvita i urinen.
Och oron växte då jag kände att jag inte fick full förståelse för min oro.
Min ordinarie barnmorska hade semester och jag tror att även den oturliga tajmingen gjorde mig lite otryggare i situationen eftersom det var med henne jag kände mig trygg.

Till slut fick jag dock träffa en otroligt skicklig och trevlig läkare som verkligen tog sig tid och betedde sig som att jag verkligen betydde något. För jag vet att det föds så otroligt många barn att det är en piss i havet för många inom vården, men för mig var livet i magen det enda som existerade i hela universum!
Och det förstod denne läkaren och fick mig därmed att bli lugnare och tryggare.
Förklarade att det inte var någon fara med barnet, men att det inte skulle stanna längre än nödvändigt i livmodern eftersom det verkade som att moderkakan hade gjort sitt.
Så det blev bestämt att jag skulle komma in den 21/7 för igångsättning.

Jag blev skitnervös. För nu var det verkligen på riktigt. Nu hade vi fått ett datum.
Jag grät en skvätt i Niclas famn då vi lämnade bilen och gick mot akuten just för rädslorna. Men när vi väl kom in så var det som att ett lugn lade sig över mig och nu var det bara det lilla livet som gällde.

Och från den stunden vi klev in på BB blev vi så väl omhändertagna som det överhuvudtaget gick att bli!
Läkarna och sjuksköterskorna informerade oss hela tiden om vad som hände och varför.

Först av allt skulle modertappen kontrolleras. Och låt mig säga så här: Det gjorde ondast av allt under min vistelse på förlossningen och BB!
Men det var snabbt över och visade att jag behövde hormon för att mjuka upp den.
Det funkade dock inte så bra. Livmodertappen svarade knappt på behandlingen och när jag hade små sammandragningar (Som jag knappt kände) såg de att bebisens puls sjönk och då beslutade de att det skulle bli kejsarsnitt.

Jag har varit mer rädd inför kejsarsnitt än vaginal förlossning.
Jag ville ABSOLUT INTE ha ryggbedövning. Det enda jag skulle ha som smärtlindring var lustgas, men så låg man plötsligt där och blev förberedd för operation och det förvånade mig att jag inte fick panik!

Narkosläkaren kom in och informerade. Sköterskorna vällde in.
Niclas och vår doula Pia fick gröna kläder, blåa mössor och träskor.
Urinkateter (De skrämde upp mig när de sa att det skulle svida, men jag kände det knappt) sattes in, det rakades och kläddes av och sattes dropp.

Sen rullades jag iväg och fick vänta en stund i korridoren. Märkte av viss otålighet och nervositet runtomkring mig, men jag var liksom inte där. Jag var på något sätt inne i mig själv. På en lugn plats. Jag och barnet tillsammans. Det fanns inga frågetecken. Ingen panik.

Förutom lite när det var dags för ryggbedövningen. För man har ju hört så mycket hemskt om den. Att den gör ondare än krystvärkar. Att det hörs ett ljudligt kras tillsammans med otrolig smärta.
Ja, tjena.
Det kändes knappt. Bara ett litet stick och en viss spänning i benen och sen klart.
Fast kanske det var det där lugnet som ändå hjälpte mig. Närvaron av min stabila man och doulans lugna röst som påminde mig om att sänka axlarna och andaaas!

Hade redan innan bestämt mig för att inte försöka röra mina ben efter att den pirrande bedövningen satt in. Var rädd för att känna mig förlamad, så benen lät jag vara.

Var nervös över att ev känna när de skar i mig, eftersom jag kände när läkaren petade på mig med pincett på magen för att veta hur bedövad jag var.
Men det kändes naturligtvis ingenting och sen sa läkaren att om jag hade sett vad han gjorde med pincetten så skulle jag inte varit orolig. Antagligen nöp han huden riktigt rejält.
Sa det till den manliga sköterskan som höll koll på min puls och så att jag var rädd för att känna kniven.
Han svarade att "Det är nog ingen fara, för de har redan börjat".

Det enda jag kände var att kroppen liksom rörde sig när de grejade i magen och ett visst obehag när det kändes som att det tryckte mot lungor/magsäck.
Men tror att jag mest var nervös eftersom jag fått höra att man kan må väldigt illa när man ligger där och att jag därför var lite nojig i onödan.
Man ska verkligen inte lyssna på någon annan överhuvudtaget!!!
Det kan vara bra att vara beredd på att det o det kan hända, men varje förlossning är helt unik och personlig.

Och när man väl hörde slurpet och det änglalika skriket så glömde man allt annat.

Slutsats: Kejsarsnitt är verkligen inget att vara rädd för, men man får vara beredd på att det kan göra riktigt ont ett tag efteråt. Man har ju ändå värsta såren i magen!

  • Comments(0)//madde.forsb3rg.se/#post9